Hur svårt kan det vara?

Att skriva en rad eller två om vad som händer i mitt liv?? jag är djup irriterad över att ingen tar sig tid att dokumentera mera.

Jag fyller snart 1 år. Jag har hört rykten om nått kalas...men jag har inga förhoppningar. Det är mycket snacka och liten verkstad i den här "familjen". Familj inom citat-tecken för att alla är inte riktigt lika överens om vad som definierar en familj.

Som mamma t ex... Hon vill ganska gärna ha en tvåbenting. Pappa, han vill väldigt gärna ha sitt liv och sin tid tillbaka så en tvåbenting är som inte riktigt existerande på hans karta... Ojoj, denna eviga diskussion. Båda vill träna mer, gå ner lite i vikt, eller upp i vikt om det handlar om muskelkilos, båda vill springa halvmaratons och cykla långa lopp. Fast de sitter mest hemma och degar så jag vet inte hur de hade tänkt sig att det skulle gå ihop....

Jag håller dock tummarna för att vi flyttar snart.... till en större lägenhet, eller, ja, till ett HEM. Men, mamma verkar inte så sugen, och pappa har inte tid att leta.... så vi blir väl kvar här tills the end of time.

Jag tänkte iaf passa på att visa upp min allra bästa sida (för snygg är jag!) 1a pris och 4e placering i juniorklassen på ClubShowen! Inte fy skam. Jag behöver få en handler som inte är så jävla nervös helt enkelt.... Kennelmamma borde ställa mig nångång!!! *puppyeyes*


Karoline har inte gett upp än om allt hon vill med mig. Men, motivation, tankar, ork och lust har länge legat på ett annat plan. En helomvändning i livet. Tankar som sakta ska suddas ut för att bytas mot vettigare tankar... Inte helt lätt och inte helt klart. Om det nånsin blir klart. Och som den lite "svartvita" person som hon är har hon lite svårt att göra två saker samtidigt, och att fortsätta om saker inte blir helt rätt. Lagom, grått, mittemellan, halvdant, normalt, medel.... Att duga är bra nog. Obekväm och ny tanke. Svår. Samtidigt är det ju just sån hon är, medelmåtta, som de allra flesta andra, det gäller bara att acceptera det och gilla läget. Det blir ingen ultralöpare, ingen yrkeskarriär, ingen hundtränare i ordets rätta bemärkelse, ingen supermamma eller flickvän, ingen 7 miljoners villa utan dammkorn och inga magrutor och idel glädje, ingen perfekt frisyr och ingen söderhavsö. Mittenlivet levs av den stora massan och det verkar ju duga åt dem. Det blir mindre skillnad mellan jaget och överjaget om ideal och verklighet kan mötas, skulle Freud ha sagt...

Oj, det blev visst väldigt personligt och väldigt inte Assar där ett tag... men vissa saker måste ut och då får mamma låna min blogg om hon vill... (ni som läser får ha överseende).

Hon vill fortfarande uppnå följande:

• Att jag ska bli utställningschampion
• Att jag ska bli viltspårschampion
• Att vi ska tävla i lydnad tillsammans
• Att vi ska gå kurs i rallylydnad och kanske även agility
  
• Att jag ska lära mig söka kantareller
• Att jag ska följa med ut och springa i spåret utan att hitta på bus
• Att jag ska kunna följa med ut och cykla
• Att jag och pappa ska starta på jaktprov och ha roligt!
• Att jag skalära mig simma (jag kan det men vet inte om det)

Yeah... snacka om att ha planer.